Ensam ÄR stark

Dom senaste dagarna har jag verkligen känt mej apatisk. Vill inte göra något och bryr mej inte om något. Viljan finns inte där. Den enda vilja som finns är att hoppa från balkongen, men det kan jag ju inte göra.

Det värsta är att INGEN har förståelse för det. Alla kräver bara mer och mer och får dom det inte så blir det bara en jävla massa gnäll från alla håll. Att jag dessutom inte vill dela med mej av tankar och känslor verkar bara göra saken värre och man blir anklagad för både det ena och det andra pga det. Jag gillar inte att visa att jag mår dåligt. Jag blir ofta väldigt defensiv eller passiv. Jag kan däremot tala om att jag mår inge bra idag, men det accepteras inte alls. Då kommer mer gnäll om att jag måste rycka upp mej och bla bla bla. Det e bara det att ibland behöver man få må dåligt en stund för att kunna må bra senare.

Jag har grymt mkt oro i kroppen just nu, och en hel massa ångest. Det är inte ofta jag får det längre men det har vart så några månader nu. Delvis för att jag är så grymt missnöjd med mej själv och min kropp, men också p g a situationen här hemma. Jag och M och det väl oftast bra.


Det är barnen som får mej att må dåligt. Det känns hemskt att säga så men jag rår inte för det. M:s yngsta son som gör mej livrädd emellanåt eftersom han är så pass våldsam och aggressiv. Att han dessutom har sådan bristande respekt för vuxna gör inte saken bättre. Många ggr sitter jag bara och väntar på att han ska göra Amy illa på allvar. Jag vet att man inte ska oroa sej över något som inte har hänt ännu men det är faktiskt mitt barn det gäller. Senast han var här rev han Amy på överarmen så pass hår att hon började blöda. hon har fortfarande märken kvar och det är 2 veckor sedan. Att hans äckliga FITTA till mamma har noll koll i barnuppfostran har knappast hjälpt honom. Han är otroligt respektlös mot allt och alla och är väldigt ful i munnen. Amy får inte ha hans leksaker, hon får inte ha sina leksaker och hon får inte va på DERAS rum när han inte vill. Och ALLA är väldigt noga med att påpeka för Amy att låta S vara ifred när han ber om det, Men INGEN respekterar när hon vill vara ifred vilket händer allt oftare nu för tiden.

Amy känner sej allt mer utanför och undanskuffad. Senast idag satt hon och grät över att hon inte fick åka med M till brädgården. När hon frågade var hans svar; "Vad ska du med dit att göra"?
Hon tyckte det var väldigt orättvist att S fick följa med och inte hon, S hade ju åkt med M tidigare på dagen medan Amy var lämnad ensam kvar hemma. Eller inte ensam. Jag var ju hemma så klart men jag sov mest efter att ha vart uppe till halv sju på morgonen med henne, (Hon har ögoninflammation så hon vaknade i panik i natt när hon inte kunde öppna ögonen), så jag var ju inget vidare sällskap.

Igår skar S upp tummen på en kniv efter att ha försökt öppna en ribbotten till sin nya säng. Medan M och S var på akuten var Amy helt hysterisk och trodde att S skulle få en spruta och dö. Hon avgudar honom och följer efter honom överallt trots att han bara leker polis och är elak emot henne. Att hon är minst gör även att hon försöker hävda sej väldigt mkt. Hon retas gärna om hon har fått något som inte dom andra barnen har, som glass t ex. Det är ett dåligt beteende och ska absolut inte uppmuntras men samtidigt så förstår jag henne. Hon är även väldigt snabb att påpeka för dom andra så fort hon får hjälpa till med något. Hon har ett enormt behov av att visa att hon är duktig och duger något till. Hon hakar även på S i mkt dumheter för att känna att hon passar in och får vara med. HON ÄR 4 ÅR! Det ska inte vara så då. Här om veckan kom hon hem från dagis och var helt förtvivlad över att hennes kompisar inte tyckte att hon var söt. En 4:åring ska inte ens tänka på en sån sak. Hon har fått otroligt dåligt självförtroende och är väldigt osäker på sej själv och det hon gör. Allt detta sedan jag och M flyttade ihop. Jag känner mej så otroligt skyldig till hur hon mår.


Jag vill sätta ner foten och säga ifrån men dom gånger jag gjort det så har det bara blivit massa gnäll och jag vill att vi ska kunna reda ut det och lösa det istället för att kanske bråka och separera. Vilket jag är rädd för att det skulle bli så. Tyvärr är det så att om vi inte kan ta det som två vuxna människor och lyssna på varandra så är en separation oundviklig. Mitt barn går först. Om inte Amy mår bra är det inte värt att stanna kvar.

Jag och M har väldigt mkt att reda ut och prata om och jag vet att jag e kass på att prata om saker. Kanske är det för att jag förväntar mej att bli avspisad som jag går in i försvar direkt och gör det helt omöjligt att ha en neutral dialog om saker och ting. Jag har blivit sviken av alla som borde haft en stor betydelse i mitt liv. Redan som liten har jag fått höra att jag inte duger något till och bokstavligen blivit sparkad på medan jag låg ner.
Allt det har gjort mej till den jag är idag. Jag har ingen tillit till folk utan räknar alltid med att jag får klara mej själv. Jag VILL t o m klara mej själv, för det är så jag alltid har gjort. Det enda jag kan vara helt säker på är att Amy är och kommer alltid vara det som betyder mest för mej och som jag alltid kan lita på finns där. När jag känner mej ensam, som nu, så brukar jag tänka att jag kommer iaf alltid att ha Amy och djuren.

Kontentan av allt är att jag mår grymt dåligt just nu och överväger på allvar att be läkaren om antidep. Inget långvarigt. Bara så jag orkar igenom den här jobbiga perioden. För utan det, så kommer mitt liv att rasera.