Här har jag slitit som ett djur hela dan med att måla i vardagsrummet. Att måla låter kanske inte så jobbigt Men allt runt omkring tar desto mer energi. T ex att tömma och flytta runt bokhyllor, ,Skruva ner hylla. pappa golvet, tejpa lister och eluttag mm. Jag skurade dessutom ur hela tv-bänken eftersom det STANK hundkiss. Och när allt var klart skulle allt plockas undan och ställas på plats igen. Allt det är ganska påfrestande att göra ensam. Och inte ett enda uppskattande ord fick jag höra när M kom hem. Inte ett enda. Att han sen dessutom sätter allt huller om buller på tv-bänken när jag verkligen gjort allt för att det skulle bli lite ordning och hemtrevligt, fick mej att tappa humöret. Han går på om att jag ska respektera honom om att han vill ha ordning och reda hemma mm och när jag för en gångskull försöker få det att se lite fint ut så skiter han i det. Ingen som helst respekt för att jag slitit som fan hela dagen. Och när jag säger det åt honom så tycker han att jag är elak (?) På vilket sätt var jag elak? Kallade jag honom dum i huvet och bad honom flyga och fara? eller slog jag honom? NEJ. Jag uttryckte helt enkelt bara mitt missnöje över att INGEN här hemma någonsin visar någon som helst respekt eller uppskattning. Ingen orkar leva ett liv utan uppskattning.

Splittrad med paranoia

Jag är ruggigt förvirrad och kluven just nu. Jag VET ju att något är fel på mej och jag är NÄSTAN helt säker på att jag har borderline. Men jag är alldeles för feg och får för mej att dom kommer vilja lägga in mej, vilket jag själv oxå egentligen vill men inte på deras initiativ.

Dessutom vill jag inte lämna mats i sticket med djuren och ungarna.

Egentligen vill jag inte veta om jag har borderline eller inte samtidigt som jag vill veta för att få rätsida på mej själv.

Dom senaste dagarna har jag vart väldigt låg och irriterad. Ganska förbannad emellanåt, mer än vanligt faktiskt. Jag tror det hänger ihop med att jag är ganska splittrad just nu. Hoppas jag i a f.

Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med det här. Malin har lovat att komma för bi på måndag så vi får se om jag kanske kan ta tag i det då om hon sparkar mej i röven lite.

Borderline

Här om dagen pratade jag och en vän om borderline. Vad det innebär och man mår och beter sej som människa. Mkt av det hon sa stämde faktiskt in på mej så jag beslöt mej för att kolla upp det. Det är skrämmande men det beskriver mej så oerhört bra.

Borderline personlighetsstörning yttrar sig på olika sätt. Den som fått sjukdomen känner sig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet. Psykoterapi och medicinering används för att förhindra återfall. Om du misstänker borderline bör du kontakta din vårdcentral eller öppenpsykiatrin.

Två procent av befolkningen befinner sig i ett gränsland mellan lättare och svårare psykiska besvär. Det kallas borderline personlighetsstörning eller emotionell instabilitet.

Tillståndet är knepigt att förklara och behandla. Dubbelt så många kvinnor som män sägs ha borderline. Ungefär var tionde som drabbas dör i förtid, oftast genom självmord.

Både arv och miljö påverkar att du ska hamna i gränstillståndet. En inneboende ängslighet, impulsivitet eller känslomässig osäkerhet kan göra dig sårbar för negativa faktorer i din omgivning.

Om du dessutom växer upp i en otrygg eller hotfull miljö, kan borderlinestörningen utlösas.

Borderline är ingen sjukdom eller egenskap som man antingen har eller inte har. Gränsen mellan sjukt och friskt flyter. Personlighetsstörningen kan också förändras och försvinna med tiden.

Symtom vid borderline personlighetsstörning

• Hur du beter dig, känner dig och förhåller dig till andra svänger hela tiden kraftigt fram och tillbaka.
• Du känner dig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet.
• Du kan ha svårt att tygla dessa känslor och uttrycker dig oftast aggressivt. Du är impulsiv. Humöret är oberäkneligt och föränderligt.
• Du tycker inte att du duger. Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken, slösaktighet med pengar eller självmisshandel, inklusive självmordsförsök.
• I allmänhet lyckas du ändå dölja dina känslor och förställa dig för att passa in socialt. Därför går det oftast bra för dig i skolan eller i arbetslivet.
• I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven.
• Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor.
• Om du upplever psykotiska episoder, är de oftast korta och präglas närmast av förföljelsetankar.
• Andra kan uppleva dig som ombytlig, anpassande och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig.

Jag hittade även något slags onlinetest där man fick fylla i vissa frågor och där man i antal "poäng" ficka veta om man ligger i riskzonen. Jag fick 28 av 30 möjliga så jag bör kolla upp det där.

Jag vill dock inte göra det eftersom jag starkt tvivlar på att en psykolog, psykiatriker eller terapeut kan hjälpa mej. Och jag vill VERKLIGEN INTE bli inlagd vilket jag inbillar mej att dom kommer vilja. Så då väljer jag hellre att gå runt med min ångest utan att tala om något för dom. Kanske dumt av mej tycker ni men ni vet inte hur det är.

På sätt och vis vore det skönt att få veta vad det är som gör att jag beter mej på vissa sätt och få lära mej hantera det. MEN vägen dit känns alldeles för komplicerad och då låter jag hellre bli. Jag har klarat mej hittills så jag lär säkert klara mej några år till. En sak är säker iaf. Jag måste sluta med dom antidep jag äter nu eftersom dom kan göra saken värre den redan är om det nu är så att jag har borderline. Vilket jag inte vet. Och säkert inte kommer få veta heller.

Panikångest

Är något jag hade klarat mej utan.
Är det rätt att jag ska städa efter alla här hemma inkl ta hand om djuren, laga mat, tvätta, se till att barnen kommer i säng i tid, söka jobb, vara glad och trevlig och dessutom vara på humör för att knulla 24/7?


Ska jag dessutom behöva redovisa allt för att bevisa att jag faktiskt gör saker på dagarna? Är inte det en självklarhet egentligen?
Tydligen inte. För det spelar ingen roll om jag storstädar hela vardagsrummet för jag får skit dagen efter iaf för att hundarna rivit runt under natten.
Dessutom är det tydligen bara jag och Amy som stökar ner här hemma. Aldrig nån annan. Och när hundarna röjt runt eller kräkts på golvet i vardagsrummet är det mitt ansvar så det får ligga tills jag kommer hem. Att ta undan en skål eller två från vardagsrums bordet är tydligen oxå mitt ansvar, trots att jag inte är hemma, så valpen trycker i sej en hel skål med dipp och en med chilinötter.

Eftersom jag uppenbarligen är värdelös på jobbansökningar och inte ens får svar från dom jag söker jobb hos så tänkte jag att då kan jag börja plugga igen så får jag iaf lite pengar från csn. Vilket iof är bra men det är samtidigt pengar som ska betalas tillbaka såsmåningom. Och eftersom det VERKLIGEN inte funkar att vi bor tillsammans och en separation i princip är oundviklig så är det jag som får sitta med dom skulderna + att jag dessutom ska hjälpa till att betala på dom lånen mats tagit för våran skull. Jag tycker inte att det är rimligt eller rättvist någonstans. Och med det menar jag inte att jag inte vill eller tänka hjälpa till att betala tillbaka lånen mats står på, utan bara det att jag sitter fast med ytterligare lån utöver dom andra lånen när vi separerar.

Men det är tydligen helt ok.

Så om någon där ute vet en lägenhet som inte är för dyr, som inte ligger för långt från nacka och som dessutom jag, Amy, 2 hundar och en katt får plats i så får ni gärna säga till.

Inte nog,,,

... med att jag är otilräcklig. jag är tydligen värdelös, känslokall och elak oxå

Motsägelsefullt

Hur ska jag kunna tro på någon som påstår sej tycka att jag är snygg och vacker när han dessutom säger rent ut att han inte tänder på mej? Är det konstigt att jag mår som jag gör? Att jag äter ännu mer bara för att slippa tänka på annat? Jag har inte somnat innan 4-5 en enda natt på flera månader. Jag vill inte ligga brevid nån som inte ens vill ha mej där. Kanske borde jag flytta ut på soffan och börja leta efter något eget? Då kanske jag kan få ordning på mej själv igen.

Jag räcker inte till. Först vill han att jag ska älska honom gränslöst och dessutom visa det. Och när jag väl börjar göra det så passar inte det för då har jag ju inget "behov" av att ligga med nån annan, Trekanter och så vidare, medans han har ett enormt behov av det. Det räcker liksom inte bara med mej. Det räcker inte med det jag gör, hur jag ser ut, vad jag känner eller inte känner.

Jag måste älska honom men ändå behöva ligga med andra så att han får göra det.
Nu är det inte så att jag sagt nej till trekanter och liknande utan bara det att det är inget jag strävar efter längre. Jag har redan gjort allt det där. Men dyker ett tillfälle upp så bangar jag så klart inte. Men det räcker inte.

JAG RÄCKER INTE. Vilken flick eller pojkvän vill höra något sånt? vem STÅR UT med att höra något sånt. Kanske är jag dum som stannar kvar när jag vet att det inte kommer hålla? Jag visste det redan från början. Det är alltid så. Det håller aldrig. Hur många lever egentligen resten av livet med varandra? 3% av sveriges befolkning kanske? Jag tillhör inte dom 3 %:en.

Amy

Det är ganska jobbigt med Amy just nu.
Mest för henne skulle jag tro. Hon mår inte särskilt bra och jag kan verkligen inte förstå hur en 4:åring kan gå och bära på så mkt ångest. Ida när honkom hem från dagis var hon ganska trött. Det har vart långa dagar på dagis senaste veckan så det är förståeligt att hon är helt slut. Efter maten vart hon ganska gnällig och när jag pratade med henne och frågade varför hon var så arg och ledsen sa hon att vi inte tyckte om henne. Att vi bara tycker om Simon och Linus. Hon vill inte vara här utan hon vill vara hos pappa jämt. Det känns inte bra. jag försöker verkligen ge henne så mkt uppmärksamhet jag bara kan. Så fort jag säger att hon inte får göra något eller säger något som inte passa henne blir hon jätte ledsen och tror att jag inte tycker om henne. Men samtidigt kan jag inte sluta säga åt henne om hon gör fel eller beter sej illa bara för att hon blir ledsen. Hon måste ju lära sej vad som är rätt eller fel.

Hur som helst känns det inte alls bra att hon känner så här. Det får mej att må dåligt. Jag känner mej misslyckad som mamma.

Jag tycker så jävla synd om Amy. En 4:åring ska inte känna att hon inte är älskad. Jag vet inte vad jag ska göra för att hon ska må bättre. Jag kanske borde prata med Janne om det och höra efter vad hon säger hemma hos honom.

Jag vill att Amy ska trivas och må bra. Att hon ska vilja vara här. Hur jag ska bära mej åt vet jag inte.

Ångest och Färgglada piller

Jag är så jävla slut som människa. Allt går åt helvete just nu och jag vet inte vad vi ska göra åt det.

Vi har vart barnlediga 3 dagar på jag vet inte hur många veckor. Alltid är det något som dyker upp så vi måste ta ungarna. Den äldsta skulle kommit imorn och den yngsta på tisdag. Men nu kom den yngsta redan idag och stannar antagligen tills på tisdag nästa vecka. Luften gick verkligen ur mej när jag fcik veta att han skulle hit redan ikväll.

Jag vet att jag är grymt orättvis som känner så med tanke på att Amy vart här flera ggr när vi ska ha vart barnlediga. Men det känns inte riktigt som samma sak eftersom vi dom gångerna var barnledig ordentligt innan och efter att hon har vart här.

Tog min första osxascand för en stund sen. Får se om det räcker med en eller om jag ska ta några theralen också. Kanske jag borde ringa och boka en akut tid med psykologen med. för att vänta ända tills nästa måndag känns inte hållbart.

Jag vill kräkas. Ett rakblad hade hjälpt en hel del just nu men jag vill inte behöva använda så drastiska åtgärder för att få lite ro i kroppen. Jag vet inte vad jag ska göra åt det här eller hur jag ska gå tillväga för att slippa ångest. Jag är bara fruktansvärt trött på att må dåligt. Jag är för gammal för det. Det är sånt man håller på med i tonåren. Trodde jag iaf.

Ensam ÄR stark

Dom senaste dagarna har jag verkligen känt mej apatisk. Vill inte göra något och bryr mej inte om något. Viljan finns inte där. Den enda vilja som finns är att hoppa från balkongen, men det kan jag ju inte göra.

Det värsta är att INGEN har förståelse för det. Alla kräver bara mer och mer och får dom det inte så blir det bara en jävla massa gnäll från alla håll. Att jag dessutom inte vill dela med mej av tankar och känslor verkar bara göra saken värre och man blir anklagad för både det ena och det andra pga det. Jag gillar inte att visa att jag mår dåligt. Jag blir ofta väldigt defensiv eller passiv. Jag kan däremot tala om att jag mår inge bra idag, men det accepteras inte alls. Då kommer mer gnäll om att jag måste rycka upp mej och bla bla bla. Det e bara det att ibland behöver man få må dåligt en stund för att kunna må bra senare.

Jag har grymt mkt oro i kroppen just nu, och en hel massa ångest. Det är inte ofta jag får det längre men det har vart så några månader nu. Delvis för att jag är så grymt missnöjd med mej själv och min kropp, men också p g a situationen här hemma. Jag och M och det väl oftast bra.


Det är barnen som får mej att må dåligt. Det känns hemskt att säga så men jag rår inte för det. M:s yngsta son som gör mej livrädd emellanåt eftersom han är så pass våldsam och aggressiv. Att han dessutom har sådan bristande respekt för vuxna gör inte saken bättre. Många ggr sitter jag bara och väntar på att han ska göra Amy illa på allvar. Jag vet att man inte ska oroa sej över något som inte har hänt ännu men det är faktiskt mitt barn det gäller. Senast han var här rev han Amy på överarmen så pass hår att hon började blöda. hon har fortfarande märken kvar och det är 2 veckor sedan. Att hans äckliga FITTA till mamma har noll koll i barnuppfostran har knappast hjälpt honom. Han är otroligt respektlös mot allt och alla och är väldigt ful i munnen. Amy får inte ha hans leksaker, hon får inte ha sina leksaker och hon får inte va på DERAS rum när han inte vill. Och ALLA är väldigt noga med att påpeka för Amy att låta S vara ifred när han ber om det, Men INGEN respekterar när hon vill vara ifred vilket händer allt oftare nu för tiden.

Amy känner sej allt mer utanför och undanskuffad. Senast idag satt hon och grät över att hon inte fick åka med M till brädgården. När hon frågade var hans svar; "Vad ska du med dit att göra"?
Hon tyckte det var väldigt orättvist att S fick följa med och inte hon, S hade ju åkt med M tidigare på dagen medan Amy var lämnad ensam kvar hemma. Eller inte ensam. Jag var ju hemma så klart men jag sov mest efter att ha vart uppe till halv sju på morgonen med henne, (Hon har ögoninflammation så hon vaknade i panik i natt när hon inte kunde öppna ögonen), så jag var ju inget vidare sällskap.

Igår skar S upp tummen på en kniv efter att ha försökt öppna en ribbotten till sin nya säng. Medan M och S var på akuten var Amy helt hysterisk och trodde att S skulle få en spruta och dö. Hon avgudar honom och följer efter honom överallt trots att han bara leker polis och är elak emot henne. Att hon är minst gör även att hon försöker hävda sej väldigt mkt. Hon retas gärna om hon har fått något som inte dom andra barnen har, som glass t ex. Det är ett dåligt beteende och ska absolut inte uppmuntras men samtidigt så förstår jag henne. Hon är även väldigt snabb att påpeka för dom andra så fort hon får hjälpa till med något. Hon har ett enormt behov av att visa att hon är duktig och duger något till. Hon hakar även på S i mkt dumheter för att känna att hon passar in och får vara med. HON ÄR 4 ÅR! Det ska inte vara så då. Här om veckan kom hon hem från dagis och var helt förtvivlad över att hennes kompisar inte tyckte att hon var söt. En 4:åring ska inte ens tänka på en sån sak. Hon har fått otroligt dåligt självförtroende och är väldigt osäker på sej själv och det hon gör. Allt detta sedan jag och M flyttade ihop. Jag känner mej så otroligt skyldig till hur hon mår.


Jag vill sätta ner foten och säga ifrån men dom gånger jag gjort det så har det bara blivit massa gnäll och jag vill att vi ska kunna reda ut det och lösa det istället för att kanske bråka och separera. Vilket jag är rädd för att det skulle bli så. Tyvärr är det så att om vi inte kan ta det som två vuxna människor och lyssna på varandra så är en separation oundviklig. Mitt barn går först. Om inte Amy mår bra är det inte värt att stanna kvar.

Jag och M har väldigt mkt att reda ut och prata om och jag vet att jag e kass på att prata om saker. Kanske är det för att jag förväntar mej att bli avspisad som jag går in i försvar direkt och gör det helt omöjligt att ha en neutral dialog om saker och ting. Jag har blivit sviken av alla som borde haft en stor betydelse i mitt liv. Redan som liten har jag fått höra att jag inte duger något till och bokstavligen blivit sparkad på medan jag låg ner.
Allt det har gjort mej till den jag är idag. Jag har ingen tillit till folk utan räknar alltid med att jag får klara mej själv. Jag VILL t o m klara mej själv, för det är så jag alltid har gjort. Det enda jag kan vara helt säker på är att Amy är och kommer alltid vara det som betyder mest för mej och som jag alltid kan lita på finns där. När jag känner mej ensam, som nu, så brukar jag tänka att jag kommer iaf alltid att ha Amy och djuren.

Kontentan av allt är att jag mår grymt dåligt just nu och överväger på allvar att be läkaren om antidep. Inget långvarigt. Bara så jag orkar igenom den här jobbiga perioden. För utan det, så kommer mitt liv att rasera.

It sucks

Jag hatar det här!
PÅ riktigt verkligen. Det är inte meningen att det ska behöva vara så jävla svårt.
Alla måste få ha en egen åsikt. Och även om man inte har samma så behöver man inte gapa och skrika om det. Och framförallt inte kala den andra för massa saker. Alla dom saker du kallade mej kan DU vara! Jag tänker fortsätta tycka som jag vill oavsett hur mkt du gapar på mej och tycker jag är ego och är sur för att jag inte litar på dej när det gäller det.

Det är vad jag tycker och tror. Och om inte du håller med och tycker jag ska ändra åsikt så får du väl bevisa det på något sätt då.

Lägenheten vet jag inte vad vi ska göra med. Jag vill iaf inte ha det så här.
Nu får det vara nog.


Jag är iaf glad att jag har min dotter och moster som älskar mej villkorslöst.

Det tar verligen 1 fucking timme att leverera en pizza från Enskede till Skarpnäck! Vilket är sjukt lång tid!

Nemesis

Nemi är jätte sjuk stackarn. Kräks och kissar blod. Och som att det inte är nog så har hon fortfarande diarré . Jag lider med henne verkligen.