Jag är ruggigt förvirrad och kluven just nu. Jag VET ju att något är fel på mej och jag är NÄSTAN helt säker på att jag har borderline. Men jag är alldeles för feg och får för mej att dom kommer vilja lägga in mej, vilket jag själv oxå egentligen vill men inte på deras initiativ.
Dessutom vill jag inte lämna mats i sticket med djuren och ungarna.
Egentligen vill jag inte veta om jag har borderline eller inte samtidigt som jag vill veta för att få rätsida på mej själv.
Dom senaste dagarna har jag vart väldigt låg och irriterad. Ganska förbannad emellanåt, mer än vanligt faktiskt. Jag tror det hänger ihop med att jag är ganska splittrad just nu. Hoppas jag i a f.
Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med det här. Malin har lovat att komma för bi på måndag så vi får se om jag kanske kan ta tag i det då om hon sparkar mej i röven lite.
Hej!
SvaraRaderaGifte mig med min kille som har borderline, fick reda på det för inte så länge sen. Visste hela tiden att hans känslor och beteenden inte var direkt "normala". Men älskar honom så otroligt mycket och har aldrig träffat någon som är så snäll och har en sån unik personlighet som honom. Känner mig så förtvivlad för allt jag drömmer om är så nära men ändå så långt borta... Nu när han äntligen har fått en diagnos hoppas jag han kan få rätt sorts hjälp.
Tycker du ska söka hjälp du med, man får nästan be på sina bara knän eller skada sig själv riktigt illa för att bli inlagd. Vem vet du kankse får ut nåt av den hjälpen som jag hoppas du kan få.
Lycka till med allt!