lördag 26 februari 2011

Jag har fortfarande inte riktigt fattat det. Men jag kan skriva om det nu.

Det som hände är verkligen helt ofattbart. Det är sånt som händer andra och inte en själv.
Du lämnade mej och många andra alldeles för tidigt.

Jag är arg oxå. Inte arg på dej. Men på A som fick din sista tid här med oss att vara så ångestfylld.
Jag tror inte ett ord på vad han har sagt till dej. Men jag vet att du gjorde det. Och det gör mej arg.
Hur kan man lura en människa på det sättet, någon som bryr sej så mkt om en, hur hade han mage att göra dej så illa?

Jag saknar dej ofantligt mkt. Vissa dagar får jag panik och vet inte hur jag ska klara mej utan dej.
Det gör mej riktigt ledsen att jag inte fanns där för dej dom sista månaderna. Att vi bråkade. Nu i efterhand tycker jag att det var onödigt av mej att reagera som jag gjorde.
Jag är säkert hemsk men jag lägger skulden på A. Det är hans fel att du försvann utan att jag hann tala om för dej en sista gång hur mkt du betydde för mej.

fredag 7 januari 2011

Sucks

Det här är inte hållbart längre. Det är inte meningen att man ska må så här.

Ångest konstant sen nyår i princip. Av många olika anledningar.
Ingen fattar! och dom som borde fatta bryr sej inte.

Ingen bryr sej utan verkar mest tycka att jag är ett stort problem.

Jag orkar inte leva så här resten av livet. Då gör jag hellre slut på det. Och så slipper andra känna att jag bara tynger ner dom eller är i vägen. Så slipper folk oroa sej hurvida dom behöver ringa socialen ang Amy för att jag är en så kass jävla mamma.

Jag slipper jaga runt i hela lägenheten efter rostigt slött rakblad bara för att kunna lugna ner mej.
Jag trodde det var det mina mediciner var till för men tydligen inte.
Inte orkar jag ringa och tjata på psyk heller. Jag orkar faktiskt inte prata i tele med någon. Inte ens mamma eller Matilda.

Jag messade mamma i panik imorse när jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Orkade inte svara när hon ringde. Jag lovade att ringa psyk och prata med läkaren idag men jag klarar inte av det.
Armen gör ont. Värre än det brukar. Nya rakblad ska införskaffas.

Finns inte en enda satans lägenhet att få tag i i hela stan heller. Och jag tänker inte dela med någon jag inte känner med tanke på djuren och Amy.

Och eftersom ingenting, verkligen ingenting faktiskt fungerar så ger jag upp.
Jag orkar inte mer nu.
Jag orkar inte vara så jävla misslyckad.


Eller misslyckad och misslyckad. Jag är inte tillräcklig helt enkelt.

  • Jag är inte tillräckligt kvinnlig.
  • Jag hånglar inte tillräckligt ofta
  • Jag är inte en tillräckligt bra mamma
  • Jag tar inte tillräckligt hand om mina djur
  • Jag är inte tillräckligt smal
  • Jag är inte tillräckligt glad
  • Jag tjänar inte tillräckligt med pengar
  • Jag är inte tillräckligt fantasifull i sängen
  • Jag är inte kåt tillräckligt ofta
  • Jag lagar inte tillräckligt varierande mat
  • Jag städar inte tillräckligt ofta
  • Jag tvättar inte tillräckligt ofta
  • Jag diskar inte tillräckligt ofta
  • Jag kommer inte hemifrån tillräckligt ofta.
  • Jag är inte tillräckligt självständig
  • Jag är inte tillräckligt NORMAL

Listan kan göras längre. Men jag orkar inte skriva ner allt.
Som sagt. Många skulle klara sej bättre utan mej. Så det kanske är något jag faktiskt borde överväga på allvar den här ggn.