Just nu hatar jag dej! Enormt jävla mkt.
Så leds på hur du beter dej som skit mot mej. Hur du bara plöjer på som en jävla ångvält utan en tanke på NÅGON annan än dej själv.
Du förtjänar en fet jävla pungspark!
Någon borde banka in lite normalt jävla vett i skallen på dej!
Gah! HAT! Fuck! Döda!
Jag vill inte mer! Du får klara dej själv. Jag hatar dej!
lördag 4 augusti 2012
lördag 26 februari 2011
Jag har fortfarande inte riktigt fattat det. Men jag kan skriva om det nu.
Det som hände är verkligen helt ofattbart. Det är sånt som händer andra och inte en själv.
Du lämnade mej och många andra alldeles för tidigt.
Jag är arg oxå. Inte arg på dej. Men på A som fick din sista tid här med oss att vara så ångestfylld.
Jag tror inte ett ord på vad han har sagt till dej. Men jag vet att du gjorde det. Och det gör mej arg.
Hur kan man lura en människa på det sättet, någon som bryr sej så mkt om en, hur hade han mage att göra dej så illa?
Jag saknar dej ofantligt mkt. Vissa dagar får jag panik och vet inte hur jag ska klara mej utan dej.
Det gör mej riktigt ledsen att jag inte fanns där för dej dom sista månaderna. Att vi bråkade. Nu i efterhand tycker jag att det var onödigt av mej att reagera som jag gjorde.
Jag är säkert hemsk men jag lägger skulden på A. Det är hans fel att du försvann utan att jag hann tala om för dej en sista gång hur mkt du betydde för mej.
Det som hände är verkligen helt ofattbart. Det är sånt som händer andra och inte en själv.
Du lämnade mej och många andra alldeles för tidigt.
Jag är arg oxå. Inte arg på dej. Men på A som fick din sista tid här med oss att vara så ångestfylld.
Jag tror inte ett ord på vad han har sagt till dej. Men jag vet att du gjorde det. Och det gör mej arg.
Hur kan man lura en människa på det sättet, någon som bryr sej så mkt om en, hur hade han mage att göra dej så illa?
Jag saknar dej ofantligt mkt. Vissa dagar får jag panik och vet inte hur jag ska klara mej utan dej.
Det gör mej riktigt ledsen att jag inte fanns där för dej dom sista månaderna. Att vi bråkade. Nu i efterhand tycker jag att det var onödigt av mej att reagera som jag gjorde.
Jag är säkert hemsk men jag lägger skulden på A. Det är hans fel att du försvann utan att jag hann tala om för dej en sista gång hur mkt du betydde för mej.
fredag 7 januari 2011
Sucks
Det här är inte hållbart längre. Det är inte meningen att man ska må så här.
Ångest konstant sen nyår i princip. Av många olika anledningar.
Ingen fattar! och dom som borde fatta bryr sej inte.
Ingen bryr sej utan verkar mest tycka att jag är ett stort problem.
Jag orkar inte leva så här resten av livet. Då gör jag hellre slut på det. Och så slipper andra känna att jag bara tynger ner dom eller är i vägen. Så slipper folk oroa sej hurvida dom behöver ringa socialen ang Amy för att jag är en så kass jävla mamma.
Jag slipper jaga runt i hela lägenheten efter rostigt slött rakblad bara för att kunna lugna ner mej.
Jag trodde det var det mina mediciner var till för men tydligen inte.
Inte orkar jag ringa och tjata på psyk heller. Jag orkar faktiskt inte prata i tele med någon. Inte ens mamma eller Matilda.
Jag messade mamma i panik imorse när jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Orkade inte svara när hon ringde. Jag lovade att ringa psyk och prata med läkaren idag men jag klarar inte av det.
Armen gör ont. Värre än det brukar. Nya rakblad ska införskaffas.
Finns inte en enda satans lägenhet att få tag i i hela stan heller. Och jag tänker inte dela med någon jag inte känner med tanke på djuren och Amy.
Och eftersom ingenting, verkligen ingenting faktiskt fungerar så ger jag upp.
Jag orkar inte mer nu.
Jag orkar inte vara så jävla misslyckad.
Eller misslyckad och misslyckad. Jag är inte tillräcklig helt enkelt.
Listan kan göras längre. Men jag orkar inte skriva ner allt.
Som sagt. Många skulle klara sej bättre utan mej. Så det kanske är något jag faktiskt borde överväga på allvar den här ggn.
Ångest konstant sen nyår i princip. Av många olika anledningar.
Ingen fattar! och dom som borde fatta bryr sej inte.
Ingen bryr sej utan verkar mest tycka att jag är ett stort problem.
Jag orkar inte leva så här resten av livet. Då gör jag hellre slut på det. Och så slipper andra känna att jag bara tynger ner dom eller är i vägen. Så slipper folk oroa sej hurvida dom behöver ringa socialen ang Amy för att jag är en så kass jävla mamma.
Jag slipper jaga runt i hela lägenheten efter rostigt slött rakblad bara för att kunna lugna ner mej.
Jag trodde det var det mina mediciner var till för men tydligen inte.
Inte orkar jag ringa och tjata på psyk heller. Jag orkar faktiskt inte prata i tele med någon. Inte ens mamma eller Matilda.
Jag messade mamma i panik imorse när jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Orkade inte svara när hon ringde. Jag lovade att ringa psyk och prata med läkaren idag men jag klarar inte av det.
Armen gör ont. Värre än det brukar. Nya rakblad ska införskaffas.
Finns inte en enda satans lägenhet att få tag i i hela stan heller. Och jag tänker inte dela med någon jag inte känner med tanke på djuren och Amy.
Och eftersom ingenting, verkligen ingenting faktiskt fungerar så ger jag upp.
Jag orkar inte mer nu.
Jag orkar inte vara så jävla misslyckad.
Eller misslyckad och misslyckad. Jag är inte tillräcklig helt enkelt.
- Jag är inte tillräckligt kvinnlig.
- Jag hånglar inte tillräckligt ofta
- Jag är inte en tillräckligt bra mamma
- Jag tar inte tillräckligt hand om mina djur
- Jag är inte tillräckligt smal
- Jag är inte tillräckligt glad
- Jag tjänar inte tillräckligt med pengar
- Jag är inte tillräckligt fantasifull i sängen
- Jag är inte kåt tillräckligt ofta
- Jag lagar inte tillräckligt varierande mat
- Jag städar inte tillräckligt ofta
- Jag tvättar inte tillräckligt ofta
- Jag diskar inte tillräckligt ofta
- Jag kommer inte hemifrån tillräckligt ofta.
- Jag är inte tillräckligt självständig
- Jag är inte tillräckligt NORMAL
Listan kan göras längre. Men jag orkar inte skriva ner allt.
Som sagt. Många skulle klara sej bättre utan mej. Så det kanske är något jag faktiskt borde överväga på allvar den här ggn.
torsdag 7 oktober 2010
Här har jag slitit som ett djur hela dan med att måla i vardagsrummet. Att måla låter kanske inte så jobbigt Men allt runt omkring tar desto mer energi. T ex att tömma och flytta runt bokhyllor, ,Skruva ner hylla. pappa golvet, tejpa lister och eluttag mm. Jag skurade dessutom ur hela tv-bänken eftersom det STANK hundkiss. Och när allt var klart skulle allt plockas undan och ställas på plats igen. Allt det är ganska påfrestande att göra ensam. Och inte ett enda uppskattande ord fick jag höra när M kom hem. Inte ett enda. Att han sen dessutom sätter allt huller om buller på tv-bänken när jag verkligen gjort allt för att det skulle bli lite ordning och hemtrevligt, fick mej att tappa humöret. Han går på om att jag ska respektera honom om att han vill ha ordning och reda hemma mm och när jag för en gångskull försöker få det att se lite fint ut så skiter han i det. Ingen som helst respekt för att jag slitit som fan hela dagen. Och när jag säger det åt honom så tycker han att jag är elak (?) På vilket sätt var jag elak? Kallade jag honom dum i huvet och bad honom flyga och fara? eller slog jag honom? NEJ. Jag uttryckte helt enkelt bara mitt missnöje över att INGEN här hemma någonsin visar någon som helst respekt eller uppskattning. Ingen orkar leva ett liv utan uppskattning.
torsdag 23 september 2010
Splittrad med paranoia
Jag är ruggigt förvirrad och kluven just nu. Jag VET ju att något är fel på mej och jag är NÄSTAN helt säker på att jag har borderline. Men jag är alldeles för feg och får för mej att dom kommer vilja lägga in mej, vilket jag själv oxå egentligen vill men inte på deras initiativ.
Dessutom vill jag inte lämna mats i sticket med djuren och ungarna.
Egentligen vill jag inte veta om jag har borderline eller inte samtidigt som jag vill veta för att få rätsida på mej själv.
Dom senaste dagarna har jag vart väldigt låg och irriterad. Ganska förbannad emellanåt, mer än vanligt faktiskt. Jag tror det hänger ihop med att jag är ganska splittrad just nu. Hoppas jag i a f.
Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med det här. Malin har lovat att komma för bi på måndag så vi får se om jag kanske kan ta tag i det då om hon sparkar mej i röven lite.
lördag 18 september 2010
Borderline
Här om dagen pratade jag och en vän om borderline. Vad det innebär och man mår och beter sej som människa. Mkt av det hon sa stämde faktiskt in på mej så jag beslöt mej för att kolla upp det. Det är skrämmande men det beskriver mej så oerhört bra.
Jag hittade även något slags onlinetest där man fick fylla i vissa frågor och där man i antal "poäng" ficka veta om man ligger i riskzonen. Jag fick 28 av 30 möjliga så jag bör kolla upp det där.
Jag vill dock inte göra det eftersom jag starkt tvivlar på att en psykolog, psykiatriker eller terapeut kan hjälpa mej. Och jag vill VERKLIGEN INTE bli inlagd vilket jag inbillar mej att dom kommer vilja. Så då väljer jag hellre att gå runt med min ångest utan att tala om något för dom. Kanske dumt av mej tycker ni men ni vet inte hur det är.
På sätt och vis vore det skönt att få veta vad det är som gör att jag beter mej på vissa sätt och få lära mej hantera det. MEN vägen dit känns alldeles för komplicerad och då låter jag hellre bli. Jag har klarat mej hittills så jag lär säkert klara mej några år till. En sak är säker iaf. Jag måste sluta med dom antidep jag äter nu eftersom dom kan göra saken värre den redan är om det nu är så att jag har borderline. Vilket jag inte vet. Och säkert inte kommer få veta heller.
Borderline personlighetsstörning yttrar sig på olika sätt. Den som fått sjukdomen känner sig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet. Psykoterapi och medicinering används för att förhindra återfall. Om du misstänker borderline bör du kontakta din vårdcentral eller öppenpsykiatrin.
Två procent av befolkningen befinner sig i ett gränsland mellan lättare och svårare psykiska besvär. Det kallas borderline personlighetsstörning eller emotionell instabilitet.
Tillståndet är knepigt att förklara och behandla. Dubbelt så många kvinnor som män sägs ha borderline. Ungefär var tionde som drabbas dör i förtid, oftast genom självmord.
Både arv och miljö påverkar att du ska hamna i gränstillståndet. En inneboende ängslighet, impulsivitet eller känslomässig osäkerhet kan göra dig sårbar för negativa faktorer i din omgivning.
Om du dessutom växer upp i en otrygg eller hotfull miljö, kan borderlinestörningen utlösas.
Borderline är ingen sjukdom eller egenskap som man antingen har eller inte har. Gränsen mellan sjukt och friskt flyter. Personlighetsstörningen kan också förändras och försvinna med tiden.
Symtom vid borderline personlighetsstörning
- Hur du beter dig, känner dig och förhåller dig till andra svänger hela tiden kraftigt fram och tillbaka.
- Du känner dig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet.
- Du kan ha svårt att tygla dessa känslor och uttrycker dig oftast aggressivt. Du är impulsiv. Humöret är oberäkneligt och föränderligt.
- Du tycker inte att du duger. Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken, slösaktighet med pengar eller självmisshandel, inklusive självmordsförsök.
- I allmänhet lyckas du ändå dölja dina känslor och förställa dig för att passa in socialt. Därför går det oftast bra för dig i skolan eller i arbetslivet.
- I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven.
- Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor.
- Om du upplever psykotiska episoder, är de oftast korta och präglas närmast av förföljelsetankar.
- Andra kan uppleva dig som ombytlig, anpassande och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig.
Jag hittade även något slags onlinetest där man fick fylla i vissa frågor och där man i antal "poäng" ficka veta om man ligger i riskzonen. Jag fick 28 av 30 möjliga så jag bör kolla upp det där.
Jag vill dock inte göra det eftersom jag starkt tvivlar på att en psykolog, psykiatriker eller terapeut kan hjälpa mej. Och jag vill VERKLIGEN INTE bli inlagd vilket jag inbillar mej att dom kommer vilja. Så då väljer jag hellre att gå runt med min ångest utan att tala om något för dom. Kanske dumt av mej tycker ni men ni vet inte hur det är.
På sätt och vis vore det skönt att få veta vad det är som gör att jag beter mej på vissa sätt och få lära mej hantera det. MEN vägen dit känns alldeles för komplicerad och då låter jag hellre bli. Jag har klarat mej hittills så jag lär säkert klara mej några år till. En sak är säker iaf. Jag måste sluta med dom antidep jag äter nu eftersom dom kan göra saken värre den redan är om det nu är så att jag har borderline. Vilket jag inte vet. Och säkert inte kommer få veta heller.
Panikångest
Är något jag hade klarat mej utan.
Är det rätt att jag ska städa efter alla här hemma inkl ta hand om djuren, laga mat, tvätta, se till att barnen kommer i säng i tid, söka jobb, vara glad och trevlig och dessutom vara på humör för att knulla 24/7?
Ska jag dessutom behöva redovisa allt för att bevisa att jag faktiskt gör saker på dagarna? Är inte det en självklarhet egentligen?
Tydligen inte. För det spelar ingen roll om jag storstädar hela vardagsrummet för jag får skit dagen efter iaf för att hundarna rivit runt under natten.
Dessutom är det tydligen bara jag och Amy som stökar ner här hemma. Aldrig nån annan. Och när hundarna röjt runt eller kräkts på golvet i vardagsrummet är det mitt ansvar så det får ligga tills jag kommer hem. Att ta undan en skål eller två från vardagsrums bordet är tydligen oxå mitt ansvar, trots att jag inte är hemma, så valpen trycker i sej en hel skål med dipp och en med chilinötter.
Eftersom jag uppenbarligen är värdelös på jobbansökningar och inte ens får svar från dom jag söker jobb hos så tänkte jag att då kan jag börja plugga igen så får jag iaf lite pengar från csn. Vilket iof är bra men det är samtidigt pengar som ska betalas tillbaka såsmåningom. Och eftersom det VERKLIGEN inte funkar att vi bor tillsammans och en separation i princip är oundviklig så är det jag som får sitta med dom skulderna + att jag dessutom ska hjälpa till att betala på dom lånen mats tagit för våran skull. Jag tycker inte att det är rimligt eller rättvist någonstans. Och med det menar jag inte att jag inte vill eller tänka hjälpa till att betala tillbaka lånen mats står på, utan bara det att jag sitter fast med ytterligare lån utöver dom andra lånen när vi separerar.
Men det är tydligen helt ok.
Så om någon där ute vet en lägenhet som inte är för dyr, som inte ligger för långt från nacka och som dessutom jag, Amy, 2 hundar och en katt får plats i så får ni gärna säga till.
Är det rätt att jag ska städa efter alla här hemma inkl ta hand om djuren, laga mat, tvätta, se till att barnen kommer i säng i tid, söka jobb, vara glad och trevlig och dessutom vara på humör för att knulla 24/7?
Ska jag dessutom behöva redovisa allt för att bevisa att jag faktiskt gör saker på dagarna? Är inte det en självklarhet egentligen?
Tydligen inte. För det spelar ingen roll om jag storstädar hela vardagsrummet för jag får skit dagen efter iaf för att hundarna rivit runt under natten.
Dessutom är det tydligen bara jag och Amy som stökar ner här hemma. Aldrig nån annan. Och när hundarna röjt runt eller kräkts på golvet i vardagsrummet är det mitt ansvar så det får ligga tills jag kommer hem. Att ta undan en skål eller två från vardagsrums bordet är tydligen oxå mitt ansvar, trots att jag inte är hemma, så valpen trycker i sej en hel skål med dipp och en med chilinötter.
Eftersom jag uppenbarligen är värdelös på jobbansökningar och inte ens får svar från dom jag söker jobb hos så tänkte jag att då kan jag börja plugga igen så får jag iaf lite pengar från csn. Vilket iof är bra men det är samtidigt pengar som ska betalas tillbaka såsmåningom. Och eftersom det VERKLIGEN inte funkar att vi bor tillsammans och en separation i princip är oundviklig så är det jag som får sitta med dom skulderna + att jag dessutom ska hjälpa till att betala på dom lånen mats tagit för våran skull. Jag tycker inte att det är rimligt eller rättvist någonstans. Och med det menar jag inte att jag inte vill eller tänka hjälpa till att betala tillbaka lånen mats står på, utan bara det att jag sitter fast med ytterligare lån utöver dom andra lånen när vi separerar.
Men det är tydligen helt ok.
Så om någon där ute vet en lägenhet som inte är för dyr, som inte ligger för långt från nacka och som dessutom jag, Amy, 2 hundar och en katt får plats i så får ni gärna säga till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
