Det här suger verkligen.
Dom senaste två dagarna har M och jag bråkat mer än vanligt och om något så löjligt som en fryst lax!
Jag hade i går morse bett honom ta ut laxfilén ur frysen så jag skulle kunna ugnsbaka den till middag.
Under dan åkte vi och handlade julgran och lite pynt och på vägen hem frågade jag om han hade tagit ur axen ur frysen eller inte. Vilket han så klart inte hade. Så jag suckade och vart väl ganska irriterad över att han än en gång inte hade lyssnat på vad jag sagt. Då börjar M gå om att jag alltid gnäller på honom och bla bla bla. Men om han ibland hade lyssnat bara lite på vad jag säger så skulle jag slippa att tjata och gnälla. Saksamma. På hemvägen satt vi båda tysta för ingen av oss var väl direkt på humör.
När vi kommer hem så ska han ägga laxen på tining men tar fram laxbitarna istället för den hela sidan vilket jag påpekar och sm resulterar i att M då blir ännu argare och surare och påstår att jag trycker ner honom. När jag påpekar att det bara är dumt att tjaffsa om det och tycker att vi borde släppa det så fortsätter han gå på om det. Hela kvällen.
Tillsist orkar jag inte med mer ångest så rakbladet åkte fram. När jag står och lagar mat ser M en stor blodfläck på ärmen på tröjan vilken jag själv inte sett fram till dess. Sen gormar han på om det ett bra tag innan han ställer ultimatumet att antingen så söker jag hjälp för det eller så slänger han ut mej. Så då valde jag att gå. Han har ingen aning om vilka krav han ställde. Att börja med tabletter och prata hos en psykolog igen är något jag aldrig mer tänker göra. Dom där tabletterna tar livet av en. Jag tänker inte gå runt som ett jävla kolli igen.

Slutsatsen av det hela är att jag nu sitter hos min mamma i dalarna och väntar på att M ska komma hit istället. Why undrar ni säkert. Och jag med kan jag lova. Men kärleken är blind sägs det juh.