Och där kom bråket jag väntade på. Att det aldrig kan ta slut. Det är som att han hittar på saker att bråka om bara för att bråka. Jag är sjuk med ont i halsen och i öronen. Och som alla vet så orkar man inte alls mkt när man är sjuk för krafterna tar slut fort. Så efter att vi vart nere och åkt skridskor så vile jag inget hellre än att bara lägga mej på soffan och vila. M var bussig och tog ut Amy och åkte pulka. När han kommer in visar jag honom ett förslag till jens julklapp på onoff och han snäser iväg ett svar om att han inte vill ta det på avbetalning för att det blir svårare att få lån.
När jag talar om för honom att det som sagt bara var ett förslag och inget måste snäser han av mej igen. Så jag frågar om han måste låta så sur då han svarar att han är sur. Och för att citera "Jag har vart ute med Amy och åkt pulka medans du bara har legat här som en säck potatis." När jag då påpekar att jag är sjuk och inte orkar vara ute och åka pulka hela dagen så säger han att han minsann inte heller mår bra och att jag är otacksam.
Då undrar jag bara. Vem tvingade honom att gå ut med Amy? Visst det var jätte snällt av honom att göra det men ingen tvingade honom. Ingen bad honom ens mer än Amy. Så varför är han sur på mej? För att jag är sjuk och inte orkar vara ute och springa? Är det mitt fel kanske? Och varför vara så jävla barnslig att man sen bara är spydig när man pratar?
Men saksamma. Amy ska juh stanna här till den 19:e så då behöver han inte göra nåt med henne om det nu är så jobbigt. Och jag ska minsann kräva ett tack av honom så fort jag gör något med hans barn! Och om han inte säger tack så tänker jag vara grinig hela dan! Så screw him. Jag är grymt leds på alla jäva bråk vi har jämt. Om sånt som inte ens har någon betydelse. Varför ens lägga ner energi på nåt så löjligt som att han åkte pulka med Amy medans jag låg inne på soffan för att jag är dålig?